Storebror
Mornarna är de värsta. I vanliga fall när man grubblar över saker brukar det ju komma på kvällarna, men inte nu. Det är snarare så att jag om nätterna gruvar mig för att vakna på morgonen. De där första sekunderna när man slår upp ögonen, då allt känns som vanligt och man kan inte skilja på dröm och verklighet. Sen kommer verkligheten ikapp en, han är inte här.
Det har gått tre veckor sen han lämnade oss, men det känns precis som igår. Det där första samtalet från IVA, första kramen jag gav till mamma, till pappa, resten av familjen och till hans vänner som alla skyndat sig upp till Umeå. När jag kom till Alex första gången där så var det bara jag och min morbror. Alex hade inte kunnat prata ordentligt på en månad, men han hade blivit bättre i skrift för varje dag. "Ta en stol" säger han. Han ber även sköterskorna om en tv, så jag ska ha något att göra när jag satt där. Jag ville inte alls kolla på tv, jag ville att Alex skulle sova, samla krafter, och jag skulle sitta där och vaka över honom.
Läkarna kom och pratade med oss anhöriga ett flertal gånger, och varje gång kom det värre besked. Alex visste. Han visste allt innan vi visste, men ändå krigade han på, som han alltid gjort. "Det är lugnt" sa han och tog min hand, och i den sekunden blev jag nästan arg på han. Vadå lugnt? Det finns inget som är "lugnt" med att han skulle lämna mig. Men sån var han, den stöttande pelaren. Men jag försökte hålla en någorlunda god min framför han och sa att ja, det här fixar du. Fast jag visste lika väl som han.
Jag satt där på sjukhuset i 40 timmar från att IVA ringde och gav beskedet. Jag sov i 1,5 timme mellan 06:00 och 07:30 och även då hade jag brutal ångest, som att hur kunde jag låta mig själv sova? Timmarna gick så himla långsamt samtidigt som jag inte hade tillräckligt med tid. Hur summerar man allt man känner och tänker för någon i ord, när man bara har timmar kvar? Sen var det dags att säga hejdå. Alex hade fått lega nedsövd redan ett par timmar, för att slippa ångesten. Men trots att han sov så såg man på hans bröstkorg hans tunga och snabba andetag som inte tog sig helt ner i lungorna. Just där och då kände jag bara "Låt han gå", för jag orkade inte se han lida mer. Men samtidigt ville man bara förbanna läkarna och sköterskorna som stog där. "Gör något, ge ha mina lungor, vad som helst". Man tänker så oklart och ologiskt. Tänk er tanken att stå där och hålla handen på en person ni hade kunnat ge erat liv för, se hur han lider och hur han lidit i 1,5 år och veta att när du nu släpper hans hand så är det för sista gången. När jag lämnade sjukhuset så såg världen inte likadan ut. Instängd i en bubbla så ser man bara hur livet pågår för alla andra, men för mig så står det helt stilla.
Imorgon är det begravning. Jag har gruvat mig för det i tre veckor nu. Samtidigt känns det fint på något sätt att ha en hel dag som bara handlar om Alex. Få prata om han med folk som vet, som älskade honom. Men det känns även jobbigt på det sättet att man nu hållit sig sysselsatt med planering i flera veckor, och efter imorgon så är det slut, och jag vet att det är då den riktiga smällen kommer. Verkligheten. Livet går faktiskt vidare, och jag vill inte det, inte än. Jag går in i Alex rum flera gånger om dagen, lägger mig i hans säng och plingar på hans gitarr, och jag kan fortfarande känna lukten av hans parfym på hans skjortor som ligger. Jag vill inte att den lukten ska försvinna. Jag hatar att behöva ringa och avsluta hans abonnemang och konton, för han kommer väl tillbaka?
Nej, livet kommer inte bli sig likt igen utan dig, storebror. Men jag lovar att jag ska göra allt i min makt för att hedra dig på bästa sätt, att åtminstone försöka hitta tillbaka till livet innan cancern klampade in. För det var ju det enda du ville. Att jag skulle må bra, shoppa, gå på hockey, bio, träffa mina vänner och skratta. Men jag kunde som aldrig riktigt göra allt det där helhjärtat. Men nu känner jag att det är min skyldighet. Du förgyllde mitt liv i 20 års tid, du gjorde mig till en bättre och framförallt starkare människa. Nu ska jag ägna resten av mitt liv att göra dig stolt. Tills vi ses igen. Jag älskar dig.
Det har gått tre veckor sen han lämnade oss, men det känns precis som igår. Det där första samtalet från IVA, första kramen jag gav till mamma, till pappa, resten av familjen och till hans vänner som alla skyndat sig upp till Umeå. När jag kom till Alex första gången där så var det bara jag och min morbror. Alex hade inte kunnat prata ordentligt på en månad, men han hade blivit bättre i skrift för varje dag. "Ta en stol" säger han. Han ber även sköterskorna om en tv, så jag ska ha något att göra när jag satt där. Jag ville inte alls kolla på tv, jag ville att Alex skulle sova, samla krafter, och jag skulle sitta där och vaka över honom.
Läkarna kom och pratade med oss anhöriga ett flertal gånger, och varje gång kom det värre besked. Alex visste. Han visste allt innan vi visste, men ändå krigade han på, som han alltid gjort. "Det är lugnt" sa han och tog min hand, och i den sekunden blev jag nästan arg på han. Vadå lugnt? Det finns inget som är "lugnt" med att han skulle lämna mig. Men sån var han, den stöttande pelaren. Men jag försökte hålla en någorlunda god min framför han och sa att ja, det här fixar du. Fast jag visste lika väl som han.
Jag satt där på sjukhuset i 40 timmar från att IVA ringde och gav beskedet. Jag sov i 1,5 timme mellan 06:00 och 07:30 och även då hade jag brutal ångest, som att hur kunde jag låta mig själv sova? Timmarna gick så himla långsamt samtidigt som jag inte hade tillräckligt med tid. Hur summerar man allt man känner och tänker för någon i ord, när man bara har timmar kvar? Sen var det dags att säga hejdå. Alex hade fått lega nedsövd redan ett par timmar, för att slippa ångesten. Men trots att han sov så såg man på hans bröstkorg hans tunga och snabba andetag som inte tog sig helt ner i lungorna. Just där och då kände jag bara "Låt han gå", för jag orkade inte se han lida mer. Men samtidigt ville man bara förbanna läkarna och sköterskorna som stog där. "Gör något, ge ha mina lungor, vad som helst". Man tänker så oklart och ologiskt. Tänk er tanken att stå där och hålla handen på en person ni hade kunnat ge erat liv för, se hur han lider och hur han lidit i 1,5 år och veta att när du nu släpper hans hand så är det för sista gången. När jag lämnade sjukhuset så såg världen inte likadan ut. Instängd i en bubbla så ser man bara hur livet pågår för alla andra, men för mig så står det helt stilla.
Imorgon är det begravning. Jag har gruvat mig för det i tre veckor nu. Samtidigt känns det fint på något sätt att ha en hel dag som bara handlar om Alex. Få prata om han med folk som vet, som älskade honom. Men det känns även jobbigt på det sättet att man nu hållit sig sysselsatt med planering i flera veckor, och efter imorgon så är det slut, och jag vet att det är då den riktiga smällen kommer. Verkligheten. Livet går faktiskt vidare, och jag vill inte det, inte än. Jag går in i Alex rum flera gånger om dagen, lägger mig i hans säng och plingar på hans gitarr, och jag kan fortfarande känna lukten av hans parfym på hans skjortor som ligger. Jag vill inte att den lukten ska försvinna. Jag hatar att behöva ringa och avsluta hans abonnemang och konton, för han kommer väl tillbaka?
Nej, livet kommer inte bli sig likt igen utan dig, storebror. Men jag lovar att jag ska göra allt i min makt för att hedra dig på bästa sätt, att åtminstone försöka hitta tillbaka till livet innan cancern klampade in. För det var ju det enda du ville. Att jag skulle må bra, shoppa, gå på hockey, bio, träffa mina vänner och skratta. Men jag kunde som aldrig riktigt göra allt det där helhjärtat. Men nu känner jag att det är min skyldighet. Du förgyllde mitt liv i 20 års tid, du gjorde mig till en bättre och framförallt starkare människa. Nu ska jag ägna resten av mitt liv att göra dig stolt. Tills vi ses igen. Jag älskar dig.