angelicadanielsson

Idag jobbade jag för första gången på 6 månader. Jag har verkligen sett fram emot att komma igång igen länge nu, men efter att Alex gick bort så har det såklart känts vemodigt. Idag gick jag från mitt nya jobb och var till en början jätteglad, trött och slutkörd, men det kändes skönt att vara tillbaka. Sen kom all den där ångesten. När det slår en att man måste gå vidare med sitt liv, fast jag egentligen inte vill. Jag väntar fortfarande på att han ska komma hem.

 

Idag är det två månader sedan han försvann. Det finns ingen tidsram för hur länge det tar för avgrundsdjup sorg att avta, som Johanna från ung cancer skrev. Men allt jag gör, gör jag för Alex skull, för att han blev överlycklig när jag berättade att jag fick den här intervjun för två månader sedan. Han var övertygad om att jag skulle få det. 

 

Häromdagen kom ett brev till mig från NUS. Det var Alex läkare som skickat med ett brev som kom från Alex donator. Jag skrev ett brev till den här människan, som sköterskan Åsa som åkte till England för att hämta stamcellerna, fick lämna över. Jag visste ingenting om denna person, förutom att det är en underbar sådan som gör en sån osjälvisk sak för en främling, för min bror. Jag ville bara tacka. Jag förväntade mig aldrig något svar, då jag bara undertecknade "Angelica, sweden". Men eftersom kuvertet jag skickade med var från NUS så kunde hon väl pussla ihop bitarna. Så detta kom:

 

 

Jag kommer aldrig kunna kontakta Laura, då stamcellsdonation är anonymt i England. Hon kommer aldrig få veta att Alex är borta. Men det jag tycker är allra värst är att hon aldrig kommer få veta att trots att Alex kropp var för svag och inte orkade mer, så var transplantationen lyckad. Hans benmärg hade börjat jobba. Hade hans kropp inte varit så svag till följd av allt han gått igenom, så hade just den donationen kunnat räddat hans liv. Det är så viktigt. Så, jag kommer aldrig sluta uppmana er, anmäl er till tobiasregistret. Det räddar liv i många fall, vem vill inte göra en sån sak?