Ett år
Min första dag på Norrlands Universitetssjukhus. Fyra dagar efter ditt cancerbesked. Cancer. Det där ordet som, åtminstone för mig, alltid hade förknippats med döden. Precis så som jag kände när jag fick veta det. Det var som att få ett samtal om att du var död. Det var så det kändes i den stunden. Men jag antar att chocken la sig. Men där började resan. Här, där bilden togs. I den stunden började den där resan. Den värsta, men mest lärorika resan i mitt liv.
Tro det eller ej, men jag hade en sån enorm hatkärlek för det här stället. Det här var tryggheten. Det här var Alex. Det var hit jag gick för att få uppleva sorg, hat och oro, men även glädje, lycka och kärlek. Här träffade jag människorna som jag gav all min tillit till. De som kämpade för dig. De som varje dag kom in med ett leende på läpparna, som alla alltid gjort så fort de ser dig. Du är en glädjespridare, Alex. Du har en sån karisma som inte går att träna sig till, du föddes med den. Och dessa människorna älskar det precis lika mycket som alla andra.
På det här stället tappade jag mig själv och fann mig själv på samma gång. Jag tappade mig själv för att mitt liv var cancer. Min värld var ett sjukhus. Allt kretsade kring dina värden. Det fanns ingenting annat. Och du hatade det, eller hur? Så många gånger som du uppmuntrade mig till att gå på hockey, gå på stan, åk utomlands. Vad som helst, för att jag inte skulle vara fast där. Men det du kanske inte förstod då är att jag inte bara gjorde det för dig, utan för mig själv också. Jag älskade det. Jag älskade att finnas nära dig så mycket att efter en tid trodde jag att min kärlek skulle bota din cancer. Jag fann mig själv också. Det är tragiskt det där, att det inte är förrän när det verkligen kommer till kritan, när livet står på sin spets, som man inser vad man har. Vad vackert livet är. Kärlek. Familj. Vänner. Hur tacksam jag är för att jag har allt det där. Jag fann verkligen det vackra i det lilla. Första doften av våren. Första glittrande snön. Eller att främlingar bara håller upp dörren åt en när man går förbi, eller spontana komplimanger. Småprat i busskuren. Mitt i sorgen, hatet, oron så fann jag meningen med livet. Men först skulle du bli frisk. Innan jag tog in allt det där. Meningen med mitt liv just nu var att se till att du blir frisk, och att jag är med dig i varje steg.
Jag måste erkänna en sak för dig, Alex, och det är ingenting jag är stolt över. Men många gånger har jag funderat på vad jag gör här. Varför jag är kvar. Själviska tankar. Det är precis som att allt det där vackra jag lärt mig se, meningen med livet och allt det där, det försvann med dig. Dagen du gick. Jag kom till Umeå med ett syfte. Och när du gick så försvann det. Jag hade ju misslyckats, kände jag. Det var som att när jag gick ut från sjukhuset den 4e mars 2015 så såg allt så annorlunda ut. Vart hade jag varit de senaste 18 månaderna? För ingenting var sig likt längre.
Ibland kan ilskan ta över så mycket att jag vänder den mot dig. Jag kan bli så arg på dig ibland, att du gick. För jag är ju kvar här och saknar dig. Jag saknar dig så mycket att det gör ont, det gör ont på ställen som inte finns, som inte kan kännas. Du sa att allting skulle bli okej, men jag väntar fortfarande. Men jag kommer fortsätta, det lovar jag dig. Men jag hoppas bara att det kommer en dag då jag fortsätter, inte för din skull, utan för min. För att jag kan, för att jag vill. Jag vill inte överleva, jag vill leva. Men jag är inte där än, och det känns som jag ligger efter. Som att jag borde ha kommit längre än såhär. Men allt står stilla. Jag står på samma ställe som jag gjorde för ett år sedan. Jag känner fortfarande doften av sjukhus, jag känner fortfarande din hand i min. Hur ska jag kunna släppa taget om det, om den?
På det här stället tappade jag mig själv och fann mig själv på samma gång. Jag tappade mig själv för att mitt liv var cancer. Min värld var ett sjukhus. Allt kretsade kring dina värden. Det fanns ingenting annat. Och du hatade det, eller hur? Så många gånger som du uppmuntrade mig till att gå på hockey, gå på stan, åk utomlands. Vad som helst, för att jag inte skulle vara fast där. Men det du kanske inte förstod då är att jag inte bara gjorde det för dig, utan för mig själv också. Jag älskade det. Jag älskade att finnas nära dig så mycket att efter en tid trodde jag att min kärlek skulle bota din cancer. Jag fann mig själv också. Det är tragiskt det där, att det inte är förrän när det verkligen kommer till kritan, när livet står på sin spets, som man inser vad man har. Vad vackert livet är. Kärlek. Familj. Vänner. Hur tacksam jag är för att jag har allt det där. Jag fann verkligen det vackra i det lilla. Första doften av våren. Första glittrande snön. Eller att främlingar bara håller upp dörren åt en när man går förbi, eller spontana komplimanger. Småprat i busskuren. Mitt i sorgen, hatet, oron så fann jag meningen med livet. Men först skulle du bli frisk. Innan jag tog in allt det där. Meningen med mitt liv just nu var att se till att du blir frisk, och att jag är med dig i varje steg.
Jag måste erkänna en sak för dig, Alex, och det är ingenting jag är stolt över. Men många gånger har jag funderat på vad jag gör här. Varför jag är kvar. Själviska tankar. Det är precis som att allt det där vackra jag lärt mig se, meningen med livet och allt det där, det försvann med dig. Dagen du gick. Jag kom till Umeå med ett syfte. Och när du gick så försvann det. Jag hade ju misslyckats, kände jag. Det var som att när jag gick ut från sjukhuset den 4e mars 2015 så såg allt så annorlunda ut. Vart hade jag varit de senaste 18 månaderna? För ingenting var sig likt längre.
Ibland kan ilskan ta över så mycket att jag vänder den mot dig. Jag kan bli så arg på dig ibland, att du gick. För jag är ju kvar här och saknar dig. Jag saknar dig så mycket att det gör ont, det gör ont på ställen som inte finns, som inte kan kännas. Du sa att allting skulle bli okej, men jag väntar fortfarande. Men jag kommer fortsätta, det lovar jag dig. Men jag hoppas bara att det kommer en dag då jag fortsätter, inte för din skull, utan för min. För att jag kan, för att jag vill. Jag vill inte överleva, jag vill leva. Men jag är inte där än, och det känns som jag ligger efter. Som att jag borde ha kommit längre än såhär. Men allt står stilla. Jag står på samma ställe som jag gjorde för ett år sedan. Jag känner fortfarande doften av sjukhus, jag känner fortfarande din hand i min. Hur ska jag kunna släppa taget om det, om den?
Jag har inte varit in på ditt rum på nio månader. Och som du kanske redan vet så är jag inte i Östersund idag. Jag kanske försöker förneka för mig själv vad den verkliga anledningen är. Att det egentligen inte handlar om jobbiga bussresor, jobb eller förkylningar. Jag är inte redo. Det känns som att jag måste låta dig gå, men jag är inte redo än. Men på något sätt känns det som att det står i vägen för att du ska få ro. Att jag håller dig kvar här i och med mitt försök att fly från verkligheten och sanningen. Mamma sa det rätt, det där om dörren. När jag blundar så ser jag en dörr. Och jag vet vad som finns bakom den, men är inte redo att öppna den. Jag kan inte. Inte än. Jag väntar fortfarande på svar som jag vet att jag aldrig kommer få. Jag är inte redo att sluta vara arg. Det känns som att jag gjort allt det du hade önskat att jag skulle göra. Jag har en fantastisk sambo, underbara vänner och jobb som jag älskar. På papper så ser allt bra ut, eller hur? För två och ett halvt år sedan så var det här allt jag drömt om. Och hur mycket jag än uppskattar allt det jag har så kan det inte ta bort sorgen. Det kan inte fylla det stora tomrummet du lämnat efter dig. Och jag vet det nu. Men jag vet som inte riktigt vad mer jag kan göra. Annat än att låta dig gå. Det kanske är den sista biten. Jag kanske måste sätta min stolthet åt sidan och bara låta dig gå.
Jag har gått sönder utan dig. Jag är trasigare än vad jag trodde jag var innan cancern kom in i bilden. Jag trodde jag visste vad sorg var, vad hat var. Men jag hade inte en aning om hur mycket större och smärtsammare det kan vara. Det vet jag nu. Jag har varit på botten, jag har sett döden. Jag stod där och såg hur du tog dina tunga sista andetag. Jag såg din blick och ditt leende. Hur rädd du än var, så var du redo. Jag har fantastiska människor omkring mig som vet om det, att jag är trasig. Som ser det och accepterar det. Jag har gjort mycket dumt under det här året du varit borta. När sorgen tagit över. Men jag ska gå vidare från det nu, jag ska bli bättre. Jag ska leva för oss båda. Jag vill bara att du ska veta hur mycket jag älskar dig. Hur stolt jag är över att ha dig som min storebror. Hur stolt jag är över att du är Andreas storebror, Marielles lillebror. Hur stolt jag är över vilken fantastisk son och vän du är. Att du har lärt mig att stå upp för mig själv, du har lärt mig att se på saker från andra perspektiv. Du har lärt mig att vad som än händer så har saker och ting alltid en tendens att lösa sig. Du har lärt mig att jag ska lägga min energi på rätt saker, på rätt personer. Du har lärt mig att kärlek, empati och ärlighet är större än allt, oavsett vad världen än får oss att tro ibland.
Så när den där dagen väl kommer, då jag är redo att låta dig gå, då vill jag att du ska veta allt det här. Att du förändrat mig. Att du gjort mig till en större och starkare människa. Men tro mig, oavsett vad som sker så kommer jag alltid leva med tanken att vi kommer ses igen. Det är det som får mig att orka fortsätta. När min tid är kommen. Och då är det förevigt. Jag älskar dig, alltid.
Din lillasyster.