I'll go through hell with you
Ungefär så kände jag för en månad sen. Tills mamma ringde mig, med gråten i halsen och berättar att hon hittat något på Alex rum. Ett brev. Ett brev som till en början nästan gjorde mig arg; Alex vet inte hur det är att vara kvar här utan honom. Han vet inte hur det känns att önska sig själv cancer om det skulle betyda att han fick slippa den, att se någon man älskar lida och inte kunna göra något åt saken. Men jag läste det här brevet flera gånger den dagen och även efteråt, och så småningom förstod jag vad han menade. Herregud, vad jag älskar honom.
Hur många gånger under en livstid går vi inte och funderar på den där stora frågan? "Vad är meningen med livet?" Det vet jag inte, jag kommer aldrig någonsin tro att det finns en mening med Alex död. Men om man tänker lite mindre än så, så kanske jag vet vad som plötsligt blev meningen med mitt liv. Jag vet hur jobbigt det var för Alex att se mig släppa allt. Även om det inte kändes så för mig. Jag ångrar inte en sekund jag tillbringat på det där sjukhuset, att jag sa upp mig från jobbet, att jag flyttade till Umeå. Jag hade gjort om det alla dagar i veckan. Men det var jobbigt för han, och han uppmuntrade mig alltid till att göra saker för mig själv. Även om jag inte ville.
Nu känner jag mer än någonsin att jag vill göra det han ville för mig. Jag är inte riktigt där än, jag vet att det inte finns någon tidsram för sånt här, men det känns ofta som att jag ligger efter. Fortfarande i reaktionsfasen. Fortfarande arg, fortfarande i förnekelse, jag har fortfarande ingen jävla aning om hur jag ska leva utan honom och kan inte alls tänka på framtiden, jag är glad om jag tar mig igenom idag. Men på ett sätt var ju det här brevet det sista du förmedlade. Jag vill göra dig stolt, Alex. Jag ska bli bättre, jag ska göra saker för mig själv, jag ska drömma och jag ska leva för dig. Det är meningen med mitt liv. Att leva för dig. Jag älskar dig och längtar tills vi ses igen.
"Vänner och familj. Om detta brev landat i era händer så måste det betyda att jag är död.
Jag gissar att det var cancern som tog mig, antar jag inte sprang nog fort. Jag skriver detta brev 14/9 (2014) klockan 02.36, jag har nyss tagit en sömntablett som börjar verka om ungefär 20 minuter. Många av mina vuxna år spenderade jag av att tänka på döden, finns det något mer? Eller dunstar vi egentligen bara bort i fuktig kyrkomark? Nu när jag skriver det här, så oroar jag mig inte längre, inte ett dugg. Jag är inte rädd. Jag är lugn och jag tror att allt kommer ordna sig.
Men om jag är död så måste det betyda att ni kanske inte mår så bra alls. Men gråt inte allt för mycket över mig. Jag har levt ett bra liv, med goda vänner och en bra familj. Jag kan citera en vis liten man "var alltid glad", var starkare och gladare för var dag som kommer, livet blir inte mycket mer värdefullt och vackert än för en person som är på gränsen att mista det.
Lev."
