Cancer
Det finns så många olika sätt att reagera på. Att höra folk tala om sina storebröder kan göra mig svartsjuk ibland, det erkänner jag. Jag har mina minnen med Alex, men jag vet också att jag inte får fler, även om jag glömmer det ibland. Men det är sällan jag har de dagarna. Som en del kanske har märkt så pratar jag aldrig om han i dåtid. Många nya människor som kommer in i mitt liv vet inte ens att han inte finns kvar längre, för när jag pratar om Alex så är han. För mig är han lika levande som han varit i 22 års tid.
Aldrig har jag läst på så mycket om ALL som när han försvann. Statistik och prognoser. Jag åker till sjukhuset ett par gånger i månaden, till hans avdelning. Eller balkongen åtminstone, att gå in på hematologen och se sal 6 klarar jag inte av ännu. Det är nog en annan patient där nu.
Jag läste en sån himla bra text häromdagen som Jolinn skrivit. Jolinn och Isabell förlorade sin pappa för några år sedan. Det där om att hålla alla känslorna inne. Om att stänga av sig själv nästan. Isabell skrev något som jag tänkt många gånger också när folk säger "du är så stark". Jag är inte stark, jag har inget val. Jag måste betala mina räkningar, jag måste handla mat, städa och jobba. För världen stannar inte för mig, även om jag hade önskat att den stod still. Jag minns så väl när jag gick ut från sjukhuset den 4e mars, och chocken som slog mig när bussarna gick som vanligt, hur folk arbetade, skrattade och var precis som vanligt. Det var en konstig känsla. Jag önskar allt stod stilla, tills jag kommit ikapp med allt jag missat de senaste två åren. Vänner förstår inte hur jag beter mig ibland, när jag säger dumma saker eller är arg. "För att jag är dum i huvudet kanske, trasig ända in i märgen", vill jag säga då. Man blir det. Det ursäktar inte mina enstaka vredesutbrott, men det finns en anledning till att alla människor är som de är. Oftast iallafall. Och jag vet att jag inte är mig själv, jag är trasig. Vänner och familj hör av sig till mig och är oroliga över att jag gör det här, läser böcker om cancer, pratar om cancer, om liv och död, att jag fortfarande åker till sjukhuset. Jag kan omöjligt förklara det så att ni förstår. Motvilligt var det mitt liv i två år. Sjukhuset var mitt hem. Det var glädje. För där var han, min bror. Där skulle han bli frisk. Även fast jag alltid hade huvudvärk när jag gick därifrån. Glädje för mig var inte solsken och en kväll på krogen. Glädje för mig var när Alex orkat ta en 5 minuters promenad i korridorerna, när han ätit mycket till middag, när han hade gitarren framme eller när han tackade sköterskorna för medicinen. Så omtänksam.
Det är jobbigt det där, att chocken lagt sig för de flesta. "Oj har det verkligen gått 4 månader?" Jag vet inte, på kalendern ser det så ut. För mig kan det lika väl ha gått fyra veckor, fyra dagar eller fyra minuter. Jag drömmer fortfarande att jag sitter där i stolen bredvid och håller hans hand medan han kippar efter andan. Folk säger "nu behöver han inte lida", och ja, det är väl den enda trösten jag kan finna. Men hur är det med allt innan han försvann då? Om jag sa att han inte fick lida så skulle jag bara ljuga. Han låg på IVA i en månad. En maskin andades åt honom. Jag satt där, när sköterskan ändrade syretillförseln från 94 till 100%. Inget kunde han styra själv. Det är inget "drömavslut", att han bara somnade och aldrig vaknade igen. Jag satt där när läkarna sa "Vi påbörjar det nu, medan han ändå ligger och sover". Jag kunde inte göra ett skit åt saken. Bara finnas där och naivt be om ett mirakel. Sen vaknar jag, och det var inte en mardröm, inte den här gången heller. Det är min verklighet.
För ett halvår sedan fick jag kontakt med en tjej vars 19-åriga storebror hade ALL precis som Alex, och vi har hållit kontakten sen dess. För en vecka sedan somnade han in. Patric heter han. Patric är Erikas glädje och förebild. Och det gör så jävla ont att veta hur ont det gör för henne just nu. Det gör ont att jag vet att Jakob kan lämna vilken dag som helst nu, och att han vet om det. Att hans syster vet om det. Hans familjoch vänner. Det gör så jävla ont att det är så många som går igenom det vi gått och går igenom.
Och jag behöver inte ledsna blickar eller att folk ska trippa på tårna, ni behöver inte vara rädd för att nämna era syskon, hur skit livet känns när det regnar, ni behöver inte ens vara rädd för att nämna hans namn. Alexander. Men jag är inte samma person som jag var för två år sedan, den personen kommer jag aldrig bli igen. På många sätt och vis vill jag inte bli den personen heller. Nog för att jag just då var väldigt lycklig, men idag vet jag hur det känns att älska, på riktigt. Jag har en helt annan syn på livet, kärlek, familj och vänskap. Jag har gått från att att bara vilja ha ett barn i framtiden till att vilja ha fler, för syskon är det bästa som finns. Jag kommer inte bli den personen jag en gång var, men jag kan bli en bättre version av den jag är nu, när något på något sätt och vis börjar läka. Det gör jag för hans skull, min stöttepelare, ängel och förebild. Min storebror.