angelicadanielsson

Idag har två veckor sen du lämnade oss tomma, trötta och uppgivna. Jag drömde om dig inatt, om dina lungor, hur de mirakulöst förbättrats. Att sen vakna och se ditt rum, din gitarr och kläder ligga orörda, precis som du lämnade det. Jag måste sitta där inne en stund varje dag, flera gånger om dagen för att få mig själv att inse att du kommer inte hem mer. Fortfarande känns det som vi bara åker om varandra, du och jag. När jag är i Umeå så är du i Östersund, och när jag är i Östersund är du på sjukhuset i Umeå. Det är ju lite så det var de arton månaderna du var sjuk. 

 

Jag har varit i Östersund i en vecka nu. Tanken var väl att jag dels skulle finnas med familjen men även att träffa mina vänner. Men jag orkar inte. Jag vill så gärna. Och jag vet hur hemskt det här låter, men jag vill inte för ingen kan förstå den här smärtan. Det är jag självklart glad för, ingen ska behöva känna den här smärtan heller. Men jag vill bara att allt ska stanna upp nu. Jag vill inte ha påsk, jag 

 

Dina kläder doftar fortfarande av din parfym, igår öppnade jag din dator och den sista låten du lyssnade på på Spotify startade. Jag fruktar den dagen doften avtar. Jag vill minnas