angelicadanielsson

Jag är den typen av människan som inte vill tro på "övernaturliga" händelser, som vill hitta alla anledningar till att avfärda att det skulle vara något sånt. Jag vill hitta förklaringar. 

 

Kanske mer än någonsin är jag så nu. Jag vill på ett sätt tro att om Alex ville visa mig att han var här så skulle han gjort det tydligare. Övertyga mig. Men så funkar det ju inte, inte för de flesta iallafall. Men det kanske är för att jag är just sån, jag måste avfärda slumpen. 

Men jag har tänkt så otroligt mycket på det här under dessa nio månader och har på något sätt kommit fram till något. Jag har knappt velat berätta det här för någon av den anledningen att de ska vara precis som jag, tänka att det bara är i mitt huvud. 

 

Jag tror att om Alex hade övertygat mig om att han var här så hade jag drabbats av panik. Tänka "är han där på andra sidan?" och saknar mig? Är han där när jag kommer dit? Om vi på något konstigt (omöjligt kanske) sätt fick veta att det fanns något där borta, att vi kommer få träffa de vi förlorat när våran tid är inne, vilka hade stannat kvar då? Om jag visste med säkerhet att jag får träffa honom. 

 

En vecka efter Alex gått bort så låg jag i sängen hemma i Östersund och väntade på en lång natt med alldeles för lite sömn, och jag kunde känna hur jag blev galen av tystnaden. Den där tystnaden som i så många år fyllts ut av gitarr och sång. Till slut hörde jag det. Jag klev upp ur sängen och öppnade dörren till Alex rum för att återigen övertyga mig själv om att han var borta, att ljudet av en stämmande gitarr bara var i mitt huvud. Dagen efter går jag ner till mamma, men säger ingenting. Det fanns ju ingenting att säga. Ner kommer lillebror, och det första han säger är "mamma, jag hörde Alex spela gitarr inatt". 

 

Jag tänkte inte mer på det. Alex hade precis lämnat oss, och jag låg hemma i min säng i min hemstad. Det är klart jag tror mig höra han spela på gitarren när det i så många år var vardag. 

 

Men för drygt två månader så kände jag något som jag desperat försökt hitta förklaringar till, och jag gör det nog än idag. Det började med att jag vaknade på morgonen, och dagen var redan förstörd. Jag hade en period då jag drömde om Alex varenda natt i två veckor, och i varje dröm så dog han. Om och om igen. Jag satte mig på bussen ner mot stan, och har bara en konstig känsla i kroppen som tillslut får mig att kolla på sätet bredvid mig. Det satt ingen där, ingen jag kunde se iallafall. Jag kommer till och med ihåg att jag generat viskade "Alex?"

 

Men det var, återigen, bara i mitt huvud. Efter någon timma på stan var jag påväg till bussen igen när jag tvärt stannar upp, precis som en smäll kom den. Den där doften. Många människor bär liknande parfymer, men ingen doftar likadant. Aldrig har jag känt den doften förut, förutom på min storebror. Det varade i fem sekunder ungefär innan den var borta. Och jag vänder och vrider på mig för att se om det var någon som mot all förmodan gått förbi mig och råkar dofta likadant. Men jag var helt ensam. Jag skyndade mig hem, in på rummet och tog fram hans skjorta, som när jag tog med den upp till Umeå doftade. Men doften var borta. Den har legat där i min garderob nu i 9 månader och doftar inte längre.