Alex
Jag älskar verkligen när mamma berättar om när jag var nyligen hemkommen från bb och du som var två år gammal då klättrade upp vid min spjälsäng, tittade på mig och sen de andra och sa "hon är min!" För varje gång hon berättar om det så drar du på de där smilgroparna jag alltid avundas och säger "äh.." Jag var en typisk lillasyster tror jag, även om mamma och pappa alltid säger att vi var lugna och sällan bråkade, men i smyg så kunde jag då och då lugga dig i håret, men du gav ibland igen med tusen nålar på armen, och jag skrek som en gris som om att det inte var jag som startade allt. Men oftast så tog du faktiskt bara emot det, jag ville nog bara ha din uppmärksamhet, och det visste du. Pappa har även berättat mig om en gång när jag kissade på mig, och jag skämdes så mycket för jag tyckte jag var lite för gammal för det (6 år?) och grät, och du sa till pappa att det var du som gjort det för att jag inte skulle skämmas.
Kommer du ihåg när Findus dog? Vi satt i din säng och lekte med lego när mamma kom in och var jätteledsen. Han var världens finaste katt va? Eller innan det, när du bröt handleden efter den där olyckan på fyrhjulingen? Du gjorde illa dig ganska mycket, och jag tyckte så synd om dig. Men då tog vi dit Findus som fick trösta dig.
Och jag minns så väl dagen mamma berättade att vi skulle flytta till Östersund. Jag grät så otroligt mycket, fanns det ens ett liv utanför Laxsjö liksom? Pappa hade redan flyttat till Föllinge, och inte för att vara den dom var den men det är nog pga dig jag har klaustrofobi. Du minns när jag kröp in i lakanet till täcket och inte hittade ut igen (haha) och du bara satt där och skrattade tills jag tillslut hittade ut, med andnöd och allt. Jag förlåter dig för det, måste ha sett fruktansvärt roligt ut.
Sen flyttade pappa till Krokom, där vi verkligen inte kände någon alls. Men det gjorde inte så mycket. Jag vet inte hur många timmar vi satt och spelade yatzy och supermario. Minns du när vi bråkade om något, och jag kallade dig för idiot? Jag sprang in på toaletten och grät, inte för att vi hade bråkat utan för att jag kallade dig för idiot och hade dåligt samvete. Men du brydde dig ju inte, jag var ju din lillasyster och ibland säger man saker man inte menar.
Slutligen flyttade pappa och Marie också till Östersund. Jag skulle börja i andra klass och du i fjärde. Det blev ingen bra start för dig, det fanns många elaka barn på ängsmon då. Jag tror det var jobbigt för dig, jag kunde se det även fast du aldrig sa något om hur du mådde. Men med åren så blev du x antal cm längre och jag tror de där mobbarna började bli rädd för dig då. Det blev jobbigt för oss båda efter ett tag, allra mest för dig tror jag. Jag kommer ihåg allt som sades till dig vid ett flertal tillfällen, alla glåpord och elaka åsikter hen hade. Jag grät så mycket över det, och du beordrade mig nästan att gå hem en gång för du ville inte att jag skulle höra allt. Det var första gången i mitt liv som jag såg dig gråta. Jag tror det satte grunden för vilken person du skulle bli. En person som aldrig vill visa sig ledsen eller sårbar, framförallt en person som alltid ställer upp för din lillasyster.
När jag skulle börja i åttan så hände det en jobbig sak för mig. Jag var rädd och fick ta mycket skit som jag inte förtjänade, och gick inte utanför dörren på två månader. Jag minns att du stötte på de personerna som var skyldiga till att jag var så rädd, och du sa till dem att kommer de i närheten av mig så skulle du spöa skiten ur dem. De blev hur rädda som helst vet jag nu i efterhand.
Kort efter det gick farmor bort, det var så himla jobbigt för alla. Hon var så fin våran farmor, världens snällaste och jag saknar henne fortfarande.
Helt plötsligt var det min tur att börja på gymnasiet, och åren av att alkoholen och tobaken som mamma hittade var din och inte alls min, haha. Kommer du ihåg hur förvånad mamma blev när du "helt plötsligt börjar snusa"? Haha, tack för det. När jag fått mitt hjärta krossat, eller ifrågasatt en vänskap, då fick du alltid svaret att låta så enkelt. "Du förtjänar bättre" brukade det ofta låta bland annat, och jag trodde dig faktiskt.
Och förlåt för alla gånger jag anklagat dig för att ha laddat ned filmer så internet blev segt, fast i själva verket gjorde du faktiskt inte det, det var bara det att vi bodde i ängsmon och där är allt segt. Jag ber också om ursäkt för alla nätter jag skrikit åt dig för att du spelar gitarr och musik när jag ville sova, för herregud vad jag saknar det nu.
Jag känner mig så ensam just nu. Jag vet att jag inte är det, egentligen. Men det här är en känsla jag inte kommer ifrån oavsett hur många människor jag har runt omkring mig. Jag är arg ofta, jag avundas människor, människor som bara är arga över att det regnar, eller över dåliga hårdagar eller vad som helst som inte alls är viktigt egentligen. För jag skulle också vilja oroa mig för sånna saker. Allt annat är så fjuttigt nu, alla andra problem alltså. Jag känner mig så tom utan dig. Jag behöver dig här nu för att säga att det ordnar sig.
Det sista dygnet med dig, minns du att du tog min hand och sa "det är lugnt"? Märkte du att jag blev arg då? När du somnade till så gick jag in i anhörigrummet och grät, jag var så arg. Vadå lugnt? Vad är "lugnt" med att du skulle lämna oss? Just i den sekunden var det nästan som att jag trodde att du frivilligt lämnade mig ensam här. Men jag vet att det inte var så, och jag vet att det var sån du var. Du visste att det hade förstört mig ännu mer om du visade hur rädd du var. Men att du var rädd visste jag redan, det berättade läkaren för mig att du hade sagt. Vem skulle inte vara rädd när man vet att ens liv snart är över? Vad händer sen?
Vet du att alla grät när du tog ditt sista andetag? Även läkarna och sköterskorna. Att dagen efter så ringde en av läkarna, bara för att han ville berätta om hans uppfattning om dig, att han tänkte på dig när hans skift var över och han åkt hem. Hur glad du var, gjorde tummen upp när han sa att ni skulle ses dagen därpå. Allt det, trots att du visste att det inte var säkert att du skulle få uppleva morgondagen. Du är så fantastisk, Alex. Jag önskar så mycket att om du nu var tvungen att lämna, att du skulle ha lämnat lite av din styrka hos mig, för jag behöver den nu.
Det gör ont i mig att tänka på vilken fantastisk morbror du skulle ha blivit till mina barn.
Det gör ont i mig att inte veta vart du är. Vad som händer när man dör.
Det gör ont i mig att varje dag så återuppspelas ditt sista dygn i mitt huvud. Hur mycket du slet och led sitter kvar i mig som om det vore igår.
Det gör ont i mig att mamma och pappa har förlorat ett barn, att lillebror har förlorat sin bästa vän, att storasyster förlorat hennes förstfödda syskon.
Det gör ont i mig att inte få höra dig sjunga och spela gitarr.
Det gör ont i mig att se dina vänner ledsen.
Det gör ont i mig att jag ibland gör eller ser något och min första tanke är att jag ska ringa dig.
Det gör ont i mig av tanken att jag ska leva hela mitt liv utan dig.
Alex, jag känner mig så trött nu. Jag vet att det är du som gjorde den här kampen, men det har varit jobbigt för oss också. Det absolut värsta som finns tror jag är att se någon man älskar lida och inte kan göra något åt det. Jag är trött, för det enda som tog mig igenom dessa år var tanken på ett liv utan cancer. Jag såg framför mig hur vi äntligen kunde åka till gran canaria, att se dig på scenen igen, se dig må bra helt enkelt. Men så blev det inte. Jag känner mig lurad. Jag vet att det blir lättare med tiden, men jag kan inte tänka på det idag. Idag låter jag det bränna under ögonlocken, kanske imorgon också. De senaste veckorna har jag även gjort och sagt saker jag inte är stolt över. Jag är arg på folk som egentligen inte förtjänar min bittra attityd, men jag tror jag letar en syndabock, någon att skylla på. Och då blir det så att jag tar ut all ilska på folk som inte förtjänar det. Jag vet att det kommer en dag då saker känns lite bättre, en dag då jag kanske kan känna glädje och nästan känna mig lycklig. Men det är så svårt att föreställa mig just nu när jag desperat letar svar. Jag måste tro att du finns kvar här bland oss, jag måste få tro att vi ses igen en dag. Annars känns allt bara så meningslöst.
Jag är evigt tacksam, Alex. För allt du gjort för mig, allt du lärt mig och fortsätter lära mig. Allt jag vill är att göra dig stolt nu, och det gör jag inte genom att ligga i sängen och gråta om dagarna. Hade du varit här nu att du ryckt på axlarna och tyckt det är onödigt.