Internationella världscancerdagen
Igår ringde mamma mig vid lunchtid och berättade en av de bästa nyheterna jag fått på väldigt länge. Länge har hon vetat att hon har en till syster, född på Irland. Mycket mer än så visste hon inte. Tills igår. Då hon hittade henne på en släktforskningssida på internet. Det visade sig även att det inte var enda systern hon hade, hon hade två till. Bosatta i Australien. Och de har letat efter henne i många, många år. Jag var så, så glad. Allra mest för mammas skull som äntligen kan börja sätta ihop de pusselbitarna som saknats så länge.
Jag skyndade mig till bussen för att direkt åka till Alex och berätta de glada nyheterna. Tio minuter ringer mamma igen, men har denna gång ett helt annat tonläge. "Alex är i dåligt skick, han har blivit inlagd på IVA (intensivvårdsavdelningen)". Det var den lilla stunden av glädje jag fick den dagen.
För ett år sedan. Idag har det gått 11 månader sen han lämnade oss. 11 månader och 1 dag sen han blev inlagd på IVA, 11 månader och 1 dag sen han lämnade hematologen och det "vanliga livet" för sista gången. Han kom aldrig tillbaka till hematologen igen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle möta, när jag sprang mellan avdelningarna för att hitta till IVA. När jag tillslut hittat rätt var jag tvungen att ringa på en dörrklocka. "Jag ska träffa Alexander Danielsson, jag är hans lillasyster". De släppte in mig, och där låg han. Med en syrgasmask över ansiktet. Pappa var redan påväg till Umeå innan vi fått beskedet, och när han väl kom så fick vi träffa överläkaren. Han sa att de närmsta dagarna kommer vara kritiska för Alexander. Men jag tvivlade inte för en sekund, inte för en sekund trodde jag att han skulle dö då. "Ni känner inte min bror" tänkte jag. Jag vet, läkarna vet bäst när det kommer till kroppen, men jag vet bäst när det kommer till Alex. De sövde ner honom till slut. Han kunde inte andas på egen hand, utan blev kopplad till respiratorn. Den som skulle bli det som höll honom vid lev den kommande månaden.
Jag kan inte känna längre. Det låter säkert konstigt, men jag kan inte riktigt beskriva det på ett bättre sätt. Jag har skjutit på det här så länge, och jag visste att förr eller senare skulle det slå tillbaka, och det har det gjort. Enda sen innan jul så har det kommit åt mig. Jag minns inte hur glädje känns längre. Även fast jag just nu har många anledningar till att känna det. Bara den senaste månaden har jag hunnit flytta in hos min pojkvän samt fått ett till jobb. Folk säger "Du bör ju vara hur glad som helst nu!". Jag önskar att det var så. Missförstå inte, jag är tacksam för allt bra som går min väg just nu, men jag kan inte känna den där oförklarliga glädjen, pirret i magen. Varenda sekund av glädje jag känner slås bort av saknaden. Jag önskar jag fick dela den här glädjen med dig, Alex. Det är ju för din skull jag gör allt det här. Jag försöker leva, jag försöker göra det du skrev i det där brevet du lämnade efter det. Men det är inte så enkelt, eller hur. Det visste ju inte du. För hur man än vrider och vänder på det, så är du på ett bättre ställe. Och jag är kvar här och saknar dig. I samma stad, utanför samma sjukhus, och med exakt samma smärta som jag kände den där dagen när du lämnade oss. Men jag fortsätter försöka, för dig. Jag älskar dig, och jag saknar dig.
Jag skyndade mig till bussen för att direkt åka till Alex och berätta de glada nyheterna. Tio minuter ringer mamma igen, men har denna gång ett helt annat tonläge. "Alex är i dåligt skick, han har blivit inlagd på IVA (intensivvårdsavdelningen)". Det var den lilla stunden av glädje jag fick den dagen.
För ett år sedan. Idag har det gått 11 månader sen han lämnade oss. 11 månader och 1 dag sen han blev inlagd på IVA, 11 månader och 1 dag sen han lämnade hematologen och det "vanliga livet" för sista gången. Han kom aldrig tillbaka till hematologen igen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle möta, när jag sprang mellan avdelningarna för att hitta till IVA. När jag tillslut hittat rätt var jag tvungen att ringa på en dörrklocka. "Jag ska träffa Alexander Danielsson, jag är hans lillasyster". De släppte in mig, och där låg han. Med en syrgasmask över ansiktet. Pappa var redan påväg till Umeå innan vi fått beskedet, och när han väl kom så fick vi träffa överläkaren. Han sa att de närmsta dagarna kommer vara kritiska för Alexander. Men jag tvivlade inte för en sekund, inte för en sekund trodde jag att han skulle dö då. "Ni känner inte min bror" tänkte jag. Jag vet, läkarna vet bäst när det kommer till kroppen, men jag vet bäst när det kommer till Alex. De sövde ner honom till slut. Han kunde inte andas på egen hand, utan blev kopplad till respiratorn. Den som skulle bli det som höll honom vid lev den kommande månaden.
Jag kan inte känna längre. Det låter säkert konstigt, men jag kan inte riktigt beskriva det på ett bättre sätt. Jag har skjutit på det här så länge, och jag visste att förr eller senare skulle det slå tillbaka, och det har det gjort. Enda sen innan jul så har det kommit åt mig. Jag minns inte hur glädje känns längre. Även fast jag just nu har många anledningar till att känna det. Bara den senaste månaden har jag hunnit flytta in hos min pojkvän samt fått ett till jobb. Folk säger "Du bör ju vara hur glad som helst nu!". Jag önskar att det var så. Missförstå inte, jag är tacksam för allt bra som går min väg just nu, men jag kan inte känna den där oförklarliga glädjen, pirret i magen. Varenda sekund av glädje jag känner slås bort av saknaden. Jag önskar jag fick dela den här glädjen med dig, Alex. Det är ju för din skull jag gör allt det här. Jag försöker leva, jag försöker göra det du skrev i det där brevet du lämnade efter det. Men det är inte så enkelt, eller hur. Det visste ju inte du. För hur man än vrider och vänder på det, så är du på ett bättre ställe. Och jag är kvar här och saknar dig. I samma stad, utanför samma sjukhus, och med exakt samma smärta som jag kände den där dagen när du lämnade oss. Men jag fortsätter försöka, för dig. Jag älskar dig, och jag saknar dig.