9 oktober 2015
Att skriva har alltid hjälpt mig, oavsett vad det gäller så har det varit mitt sätt att ventilera. Jag är inte bra på att prata med folk och berätta vad jag känner. Det står bara still och slutar med det typiska svaret "jag mår bra", även om det inte alls stämmer. Så jag har bestämt mig för att göra ett försök på det här, även om det känns skrämmande att öppna mig så mycket.
Men de här senaste två månaderna har varit riktigt jobbiga. Jag tror att det tog mig fem månader innan jag insåg att Alex är borta, och att han inte kommer hem igen. Oavsett hur mycket jag försöker intala mig själv att han bara är bortrest. Men jag vaknade en dag i augusti och insåg att det inte var så. Han är borta, på riktigt. Sen dess har allt gjort ont, hela dagen, varje dag. Något som gjorde saken så mycket jobbigare var att se hur allting flöt på. Hur livet fortsatte. Hur alla återgick till sin vardag. Jag vill inte att någon ska missförstå mig, att återgå till vardagen är väl precis vad man ska göra. Men för mig går det bara inte. Jag har flera gånger fått höra hur stark jag är som börjat jobba igen, men i själva verket jobbar jag dels för att jag måste men även för att det är den bästa distraktionen för mig. Jag skjuter undan min sorg och jag vet att förr eller senare fallerar allt om jag fortsätter på det här viset. I septembermånad så ägnade jag mycket tid åt att planera hur Alex gravsten skulle se ut, och pappa skulle släppa sin singel till förmån för ung cancer. Mitt i allt får jag ett samtal från mamma som ringer och säger att hon hittat ett brev i Alex rum. Ett brev som han skrivit utifall att cancern skulle ta hans liv en dag. Och det gjorde den ju. Han skrev att han tänkt mycket på döden, men att han inte var rädd. Han skrev också att han inte ville att vi skulle gråta för mycket, att han levt ett bra liv med en bra familj och fina vänner. Han avslutade med att skriva att livet blir inte mer vackert och värdefullt än för en person som är på gränsen till att mista det. Det som gör så ont är att det här brevet skrevs den 14e september 2014, innan allt verkligen vände. Den 11e november samma år kom hans cancer tillbaka, och den 4e februari fallerade golvet under oss. Jag hade inte en aning om vad vi hade framför oss. Då var han rädd. Jag återupplever Alex sista månad varje dag. Hur han grät när han såg mig och mamma första gången efter att ha legat nedsövd i en vecka. Han hade en slang i halsen, feber och smärtor men kunde inte prata. Det gjorde så ont i mig, och jag hade gjort vad som helst för att ta hans plats.
I förrgår fyllde jag 21 år gammal, en dag jag sett fram emot precis som jag brukade se fram emot julafton. Hela familjen samlas. Jag var inte beredd på att det skulle bli en av de jobbigaste dagarna i mitt liv, och jag har nog aldrig gråtit så mycket på en födelsedag. För hur jag än vände och vred på det, tårta, lunch och middag, så fanns det alltid en tom stol. Jag längtar alltid efter min familj, men aldrig längtar jag efter Östersund längre. Första natten där så var det enda jag kände var doften av Hemma. Men det känns inte som hemma längre. Det stämmer verkligen det jag hört så många gånger från folk som förlorat en närstående: halva mitt hjärta följde med Alex den dagen han försvann. Och jag vet inte hur man lever med ett sånt trasigt hjärta. Jag minns inte hur det känns att känna obeskrivlig lycka eller glädje. Det kanske känns otacksamt för många att höra det, för det finns så många människor som gör allt de kan för att få mig att må bra, och jag vill inte för en sekund att ni ska tro att jag inte ser och uppskattar det. Men jag har alltid den där sorgen som gör det svårt för mig. Svårt att känna glädje, för i slutändan så saknas han alltid. Jag vill dela min glädje med honom.
En vän till mig sa häromdagen att det är svårt för mig att se alla andras liv rulla på, men att det är lika svårt för dem att se hur mitt liv står stilla. Och det fastnade i mitt huvud, för så är det säkert. Och jag vet, eller jag tror och hoppas, att det kommer en dag då jag accepterar det. Att jag lär mig att leva med sorgen, och att de gångerna jag känner lycka så tänker jag på Alex med glädje. Att jag ska känna mig glad av att få han i tankarna. Men jag är inte där än, och jag har förmodligen en lång väg kvar. Men jag vet att familjen är det viktigaste för Alex, för min storebror. Och jag vill inget hellre än att göra han stolt. Så jag ska försöka ha det i minnet när det känns extra jobbigt. Att det kommer en dag då jag känner mig tacksam att få han i mitt liv i åtminstone 21 år, att han gjort mig till en starkare människa.
En dag ska jag sluta "existera" och börja leva istället. Då ska jag leva för dig. Jag älskar dig.
