angelicadanielsson

Snart är den här, din favorithögtid. Vad som började som mysigt, med lussebak, julpyssel och julmusik vände drastiskt. Folk stressar och är förväntansfulla inför julen, medan jag bara känner en stor, växande klump av ångest i mig. Jag vet hur den där dagen kommer se ut redan nu. Bortsett från att mamma kommer, som alltid, göra allt så himla bra och fint. Min födelsedag var jobbig, riktigt jobbig. Mycket jobbigare än vad jag trodde. Det första jag gjorde när jag vaknade var att brista ut i gråt. Jag ville inte gå ner, bli uppvaktad och gratulerad för ännu en dag i livet. För det var alltid någon som saknades. En tom stol. Det här kommer bli värre. För majoriteten av världen kommer känna glädje på den här dagen. Och det är bra och fint, det är därför jag brukade älska julen. Men i år kommer jag inte dela den glädjen, det kommer bara vara extra tydligt att du inte är här. 

Jag kan inte förstå att över nio månader har gått, Alex. Du vet hur folk bruka prata om barn och säga "Oj, vad de växer, tiden går så fort", de har ingen aning om hur det här känns. Hur tiden kunde gå så fort. Jag antar att det är för att jag, mentalt, står kvar på det där sjukhuset och håller din hand. Pratar strunt. Fast vi visste. Jag önskar jag kunde få en dag till med dig. Att få berätta hur mycket jag älskar och saknar dig, hur tom jag blivit sen du försvann. Jag vill se dig le och höra dig säga att allting kommer ordna sig, precis som du gjorde den där sista kvällen. För hur mycket jag än vill tro dig i att allt kommer ordna sig så kan jag inte se det, inte än iallafall. Och oroa dig inte för att jag ska förstöra julen helt och hållet, jag ska göra mig allra bästa för att hålla humöret uppe för lillebror, mamma, syrran och ungarna. Jag säger bara att det kommer bli svårt.