Kortslutning
Det har blivit några utgångar på senaste tiden, och med handen på hjärtat så är det inte jag och har aldrig varit tror jag. Eller så är det bara det så att jag "lekte" av mig på gymnasiet. Men det har ändå blivit så nu, en undanflykt kanske. Alkohol hjälper inte med något, snarare tvärtom. I lördags blev allt fel, och jag fick väl någon slags Vad fan håller jag på med-uppenbarelse. Jag ser Alex i allt jag gör. Allt påminner mig om han. Och det gör helt ärligt ont, särskilt när jag ibland bara vill glömma. För en stund låtsas som att han aldrig försvann. Så kort och gott bestämde jag mig för att åka hem till Östersund dagen efter. Jag behövde min familj, mina vänner och staden jag växt upp i. Det har varit då himla skönt. Jag har besökt Alex grav och tänt ljus, träffat min syster och barnen, lillebror, mamma, pappa och mina vänner. Tre dagar hemma som jag verkligen behövde.
Imorgonbitti åker jag upp till Umeå igen, på fredag ska jag nämligen träffa min kurator som jag inte träffat sen Alex gick bort. Det känns väl lite nervigt av den anledningen att jag faktiskt (dumt nog kanske) oftast håller tillbaka alla känslor som finns i mig, och jag vet inte om det kommer gå den här gången. Men det får jag ta då helt enkelt! Det ska bli skönt att åka hem iallafall, även fast det självklart är extra jobbigt att lämna familjen nuförtiden.