Ljuset i mörkret
Jag skulle ljuga om jag sa att de senaste två-tre månaderna har varit de absolut jobbigaste i mitt liv. Man brukar säga att det finns fyra olika faser i sorgen:
1. Chockfasen. "Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det är svårt att fatta att den närstående är borta. Det kan kännas som att man går omkring i en bubbla och har svårt att ta till sig det som hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid, men känslor av overklighet är vanliga under in längre period."
Jag skulle nog inte överdriva om jag sa att min chockfas varade i 5 månader. Att allt var overkligt, att för mig så var Alex i Östersund när jag var i Umeå, och i Umeå när jag var i Östersund. Varje dag i fem månader så vaknade jag upp, och i fem sekunder så var han fortfarande kvar här, innan verkligheten slog till. En dag i augusti så vaknade jag till på riktigt. Och det kändes som att han dött på nytt.
Jag skulle nog inte överdriva om jag sa att min chockfas varade i 5 månader. Att allt var overkligt, att för mig så var Alex i Östersund när jag var i Umeå, och i Umeå när jag var i Östersund. Varje dag i fem månader så vaknade jag upp, och i fem sekunder så var han fortfarande kvar här, innan verkligheten slog till. En dag i augusti så vaknade jag till på riktigt. Och det kändes som att han dött på nytt.
2. Reaktionsfasen. "När chocken gradvis släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat."
Från augusti till kanske november befann jag mig i den här fasen. Precis som Cancerfonden beskrivit så var ilska och övergivenhet det största hos mig. Samtidigt som jag inte hade ork till att bry mig om något eller någon annan så gav detta mig såklart väldigt dåligt samvete. Att jag hade familj och vänner som även de mår dåligt eller har sina problem, och jag har inte orken att hjälpa dem samtidigt som jag gick igenom detta.
3. Bearbetningsfasen. "I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet."
Jag kanske är någonstans emellan Reaktionsfasen och Bearbetningsfasen just nu. Att jag börjat inse att Alex inte kommer tillbaka kom ju ganska naturligt där kring jul, hans ettårsdag och hans födelsedag. Att han inte var här då. Men samtidigt så har jag väldigt svårt att släppa taget om den här ilskan. Vissa dagar kan jag försöka trycka undan tanken av Alex för att det gör för ont, för börjar jag gråta då så kommer jag aldrig kunna sluta. Och då är ilskan nära till hands.
Från augusti till kanske november befann jag mig i den här fasen. Precis som Cancerfonden beskrivit så var ilska och övergivenhet det största hos mig. Samtidigt som jag inte hade ork till att bry mig om något eller någon annan så gav detta mig såklart väldigt dåligt samvete. Att jag hade familj och vänner som även de mår dåligt eller har sina problem, och jag har inte orken att hjälpa dem samtidigt som jag gick igenom detta.
3. Bearbetningsfasen. "I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet."
Jag kanske är någonstans emellan Reaktionsfasen och Bearbetningsfasen just nu. Att jag börjat inse att Alex inte kommer tillbaka kom ju ganska naturligt där kring jul, hans ettårsdag och hans födelsedag. Att han inte var här då. Men samtidigt så har jag väldigt svårt att släppa taget om den här ilskan. Vissa dagar kan jag försöka trycka undan tanken av Alex för att det gör för ont, för börjar jag gråta då så kommer jag aldrig kunna sluta. Och då är ilskan nära till hands.