2015-02-05
Tisdags var en konstig dag. Mamma ringde mig på morgonen och berättade att jag har tre mostrar, ja som jag inte vetat om, inte hon heller för den delen. Eller vi har ju haft våra aningar men aldrig fått det bekräftat. Men nu hade hon hittat dem, och det visade sig att även de sökt efter mamma i flera år. Väldigt spännande, en av dem bor i Irland och de andra två i Australien!
Så jag var ju som väldigt glad och nyfiken! Tills nästa samtal kom, om att Alex låg på intensivvårdsavdelningen. Var snabb till sjukhuset för att möta upp honom, och för första gången på 17 månader såg han rädd ut. Tror han har varit noga länge med att dölja det för mig, men nu gick det inte att undgå. Jag var lika rädd. Vi fick förklarat varför han var där, och det var pga vätska som samlats i kroppen och i lungorna, han hade även feber som inte ville ge sig och man visste inte varför.
Dagen efter åkte jag tillbaka till sjukhuset och möttes av en panikslagen bror med syrgasmask över ansiktet, som kippade efter andan. Man kunde se på maskinerna att han fick bra med syre ner i lungorna men han var helt hysterisk, som jag aldrig sett han förr. Han frågade läkaren "kan jag få en hjärtattack av det här?" Han var tvungen att ta av maskin ibland, men han fick bara ta av den i några sekunder. Han hostade och det som kom ut var blod pga såren han har i halsen. Jag kände att jag var tvungen att lämna honom när tårarna var påväg, jag ville inte stressa upp honom ännu mer. Jag och pappa gick iväg och åt lunch, sen fick jag samtalet om att de blev tvungna att söva ner honom. Skyndade mig dit, men innan vi fick gå in ville läkaren prata med oss. Han började med "läget är kritiskt nu, och kommer vara det de närmsta dagarna. Han hade aldrig klarat det här vid vaket tillstånd, hans kropp måste få återhämta sig". Den där smärtan går inte att beskriva. Läkaren kollade på mig med en djup suck och frågade hur gammal jag var, jag svarade och han sa "Så ung. Båda två. Ni ska inte behöva vara här". Nä, kände jag. Det ska vi inte behöva.
När vi fick komma in till Alex så bröt jag bara ihop. Att se han sådär, med tusen nålar, sladdar och slang i halsen med en maskin som andas åt honom. Samtidigt lättad att han slipper slita och ha ont.
Lite senare när vi var dit så var en läkare där och kollade hjärtat. Vi frågade "varför slår hjärtat så fort fast han sover?" Varpå han svarade "Med den här sjukdomen så jobbar kroppen 24/7 som att den sprungit ett maraton".
Bestämde mig för att åka hem, duscha och packa en väska för att sova på sjukhuset. Ifall något skulle hända ville jag vara där. Det blev inte mycket sömn, men det kändes bra att vara nära, trots att han låg några våningar ner.
Imorse innan jag åkte var jag in igen, läkaren kollade lungor och hjärta igen. Efter gårdagens lungröntgen kunde man konstatera att det blivit sämre och mer vätska har samlats kring lungorna, å andra sidan fanns det saker som förbättrats också. Imorse tog man olika virusprover som de får svar på senare idag och förhoppningsvis hittar man infektionen.
Det har varit så jobbigt nu. Jag ringde igår och sa ifrån mig jobb, lektioner och möten, för just nu vill även jag kunna bevaka honom 24/7. Alltid finnas till hands. Idag åker pappa hem, men mamma sitter redan i bilen påväg upp.
En "kort" sammanfattning på dessa dagar. Jag tänker kämpa in i det sista, och det gör Alex och läkarna också. Aldrig att han ska få lämna mig.