angelicadanielsson

21/2

Det går inte som jag vill, och de senaste 2,5 veckorna har varit tyngre än någon annan vecka. Har väl gjort allt i min makt för att inte fastna på sjukhuset utan också att komma ut lite. Så hockey, bio, körlektioner och hemmakvällar med vänner och familj har jag faktiskt fått in. Men det är så svårt det där, att försöka släppa skuldkänslorna jag får när jag inte är hos Alex 24/7. Låter säkert helt sjukt, jag kan inte göra mycket när han ligger och sover eller åtminstone vill sova, men en del dagar måste jag vara där inte bara för hans skull utan för min.

Nu funderar man på att utföra en trakeotomi på Alexander. Han är inte alls glad över det men tydligen är det bästa alternativet. Han har en infektion och inflammation på lungorna och man vet inte vad det är för några, trots att han får all antibiotika det finns att få så vill det inte ge med sig. Känner mig väldigt matt och instängd i det här, som att cancer ska vara en del av vårt liv för alltid typ. Han är så fantastisk, Alex. Även om jag försöker skriva ganska utförligt så kan ingen någonsin förstå vad han går igenom, eller vad vi går igenom som får se han i det här tillståndet.

Inte nog med detta så åkte syster in på akuten med Lucas igår. Förstår man att det känns som jag är med i dolda kameran eller? Fast inte ett dugg roligt. Det finns inget slut på eländet. Det känns verkligen som varje liten del av mig går sönder för varje dag och jag måste tro att något bra väntar oss alla när det här är över.