angelicadanielsson

I lördags när jag kom till sjukhuset mötte jag en storebror utan respirator, endast syrgasmask. Blev så otroligt förvirrad, chockad och lycklig på samma gång. Sprang fram och tog hans hand och frågade hur han mådde (nu när jag för första gången på 10 dagar kunde få ett riktigt svar) och då insåg jag snart att han var riktigt förvirrad. Tydligen kan det bli så när man legat nedsövd så länge och fått en massa mediciner. Han var inte sig själv, sa en massa konstiga saker och hade inte en aning om vad som hänt. Frågade han om han visste vart han var (Umeå, sjukhuset, IVA) och hans svar var "64"... Men jag var glad ändå haha. Den där förvirringen kunde sitta i ett par dagar, något jag lätt kan ta bara för att se honom vaken. 

Men så var det där med bakslag. Jag och mamma kom tillbaka efter middagen och det såg ut ungefär som det gjorde företa dagen han kom till IVA. Stressad, orolig och kunde inte andas ordentligt. Läkarna stod länge och diskuterade en bit bort och jag försökte höra vad de sa, fast jag egentligen redan visste. Alex sträckte sig efter min och mammas hand när han försökte andas i masken och det såg otroligt slitsamt ut. Till slut kommer läkaren och säger att de inte har något annat val än att söva ner och intubera han igen. Sänkan hade gått upp, febern likaså och han var inte redo att vara utan respiratorn.