angelicadanielsson

I januari åkte mamma och Alex ner till Uppsala för fyra dagars strålbehandling, därefter direkt upp till Umeå för tre dagar med mycket cellgifter för att bryta ner Alexanders immunförsvar. Han mådde skit de dagarna, den fysiska smärtan var tydlig. Man bestämde sig för att bara ge han två dagars behandling då istället, och på fredagen kom stamcellerna inflygandes från England. Transplantationen gick bra och nu var det bara att vänta och se om kroppen ville ta emot de nya stamcellerna. I huvudet klingade bara de där orden Alex sa ett par veckor innan "funkar inte det här så är det inte säkert att jag klarar mig". 

Sen blev det bara värre. Tisdagen förra veckan så ringde mamma och sa att Alex skickades ner till intensiven, så jag skyndade mig dit. Ingen av oss förstod egentligen varför han var där. Alex hade samlats på sig mycket vätska, inte minst på lungorna. Han hade även feber  som man inte visste vad det berodde på. Dagen därpå åkte jag tillbaka till Alex som fortfarande låg på IVA, och möttes av en panikslagen bror med syrgasmask över hela ansiktet. Jag kan säga att något som hjälpt mig lite under den här tiden är att jag aldrig sett Alex rädd eller orolig, även om jag vet att han är det innerst inne. Men han har nog alltid försökt dölja det för mig. Men den här dagen var det inte så. Han var rädd. Han frågade läkaren "kan jag få en hjärtattack av det här?"  Det blev för mycket för mig och jag sa till Alex att jag skulle gå och hämta pappa, en halvtimma senare ringde IVA och sa att de sövt ner honom. Sprang dit och såg ett tjugotal sladdar och nålar i hans kropp, en stor slang i luftstrupen som hjälpte honom att andas, maskiner som pep och massa mediciner. Det var blandade känslor då, glad att han slapp ha ont och lida, men skräckslagen av att se han bara ligga där och se hans puls slå så otroligt fort. Läkaren tog in mig och pappa i rum och började med "läget är kritiskt nu, och kommer vara det de närmsta dagarna". Jag frågade hur länge de skulle hålla han sövd, och det visste han inte. En del sover i månader. Han tittade på mig och frågade hur gammal jag är, jag svarade och han sa "Ni är så ung. Ni ska inte vara här". 

Nu har det då gått fem dagar sen Alex sövdes ner. Vi har fått positiva besked och vi har fått negativa besked. Under fem dagar har jag tänkt på alla saker jag aldrig sagt till Alex. Vet han hur mycket jag älskar honom? Hur mycket jag set upp till honom, och hur jag ALLTID kommer finnas där för honom? Hur jävla less jag är på att se honom i den här situationen? Jag känner mig helt maktlös just nu och allt ligger i läkarnas händer. Jag är där varje dag, flera gånger om dagen och sitter där. Håller hans hand och pratar med honom, hoppas att han hör att jag är där. De här dagarna har jag inte orkat något annat. Och jag är så glad och tacksam för min familj och mina vänner som finns där och har förståelse för det. Att jag finner inte glädje i allt för mycket just nu. Jag vill bara att han ska vakna nu, så jag får säga alla de där sakerna till honom. 

De senare dagarna har dock känts bra. Han har flyttats från isoleringen till en flersal, och värderna blir bättre och bättre, bara sänkan har på fyra dagar gått från 249 till 110 till 55 och idag 33 (sänkan hos en frisk människa ligger på under 10). Dock är de noga med att poängtera att han fortfarande är väldigt, väldigt sjuk och ibland vänder det åt det negativa. Men jag vill inte alls tänka så. Jag är medveten om riskerna men tänker bara positivt. Något riktigt bra att höra är iallafall att det verkar som hans kropp svarar bra på det nya stamcellerna, så det är "bara" till att rida ut den här stormen nu så kan vi fortsätta slå den här cancern sen. 

Kan inte beskriva med ord hur han fortsätter imponera varje dag, han är helt otrolig verkligen och jag vill att han ska få hela världen när han blir frisk.